Sverige, året är 2008, natten till den 9 December.
Jag vill inte vara här längre, jag stryps av all kyla från otrevliga, plastiga och utseende fixerade människor. Det är faktiskt riktigt illa när folk inte kan unna varandra ett leende i förbegående, eller varför inte ett ”Hej”. Vad är det som är så otroligt jobbigt? Att dra på smilbanden eller ge svar på en hälsning? Strunta i att behandla varandra som luft? Usch jag blir äcklad hur ytliga och idiotiska vissa människor faktiskt är. Är det inte en självklarhet att vara hövlig?
Jag vill resa här ifrån, ta första bästa plan till London, åka iväg och drömma, drömma om människor med mer i tankarna än sig själv och elaka strategier. Jag vill sitta på någon inrökt indie klubb i nån källar lokal någonstans i Camden och lyssna till glamorös Indie rock ‘n roll. Och kanske glömma det patetiska stället där jag kom ifrån, i alla fall för ett tag. Jag skulle inte bry mi om, om jag satt ensam i en nersutten fotölj med omaka stolar och bord till, längst in i ett hörn, för jag skulle vara där jag helst ville, jag skulle vara på väg och jag skulle börja drömma på riktigt igen.
