Helt ärligt, kan det inte hända någonting här? Snart? Nu? Lever vi verkligen i en så tråkig värld att vi måste romantisera oss bort med Varulvar och Vampyrer? Häxor och trollkarlar och karaktärer som Edward Scissorhands?
Det händer ju faktiskt hela tiden och nu på senare år i allt större utsträckning, jag minns när folk gjorde narr av mig för att jag läste om vampyrer och odödliga. Jag minns en viss bok “Låt den rätta komma in” som ett exempel, minns hur folk höjde på ögonbrynen med skeptiska miner när det fick veta vad boken handlade om..
Men skulle någon ens tveka om vad den handlar om idag? Nej jag skulle inte tro det, för varenda en som inte har legat i en kista (haha, ja nu var jag rolig) det senaste året måste i alla fall så mycket som hört någonting om John Ajvide Lindqvists debutroman “Låt den rätte komma in” framför allt efter att den gjorts om till film och vunnit massvis med priser i internationella film festivaler.. Nej, ingen kan ha undgått berättelsen om vampyrer i Blackeberg..
Någonting som absolut ingen kan ha undgått är Twilight fenomenet, i alla fall inte om man är mellan 13 och 20 år, även här handlar det om vampyrer, och kampen mellan gott och ont, hunger och kärlek, att kunna och våga lita på varandra.. Fast i Twilight böckerna har en helt ny bild av vampyrer skickligt målats upp av Stephanie Meyer, en mer normal bild om att de kan vara precis som oss, och det har även lockat andra läsare till den här speciella genrern, som kanske inte skulle valt att läsa om vampyrer i vanliga fall.
Men vad är det egentligen vi gillar med allt detta nonsens, som vissa skulle vilja kalla det? Vad är det för speciellt tomrum vi fyller ut med den här världen vi inte kan nå? Är det intresset i omöjlig kärlek? Att lejonet förälskar sig i lammet? Att två stycken som verkligen älskar varandra inte skulle kunna vara tillsammans på grund av vad de är? För att det kan vara farligt för någon av dem? Att en vampyr förälskar sig i en människa, en människa som är så tunn att han skulle kunna krossa henne bara av misstag? Bara en sekund av tanklöshet, att kärleken för människan tar överhand över törsten efter dess blod? Är det tanken om riktig kärlek vi tycker om, kärlek som är så vacker att den gör ont?
Symboliken är densamma i “Edward Scissorhands” han är helt genomvänlig och skulle aldrig vilja skada någon, han som längtar efter närhet och kärlek, men kan knappt komma i närheten av någon utan att skada den, på grund av hans rakbladsvassa saxhänder..
Försöker symboliken i det hela försöka tala om för oss att vi tycker om det som är omöjligt? För att det är omöjligheten och frånvaron som gör begäret ännu större? Om du inte kan röra vid någon för att dina händer är vassa som rakblad, skulle du då inte ännu mer önska att du kunde? Och om du älskade någon så mycket att det kändes som om du skulle gå sönder, men endå bara nätt och jämt kunna kyssa din älskade för att inte utsättas för livsfara, skulle du då inte, rent hypotetiskt sätt, önska att du kunde, mycket mer än om det var en självklarhet?
Är det då därför vi längtar och trånar så mycket efter denna värld? för att det är en omöjlighet? Eller är den en omöjlighet? Eller hoppas vi bara att den inte ska vara det? Det är ju hoppet i det hela som för allt vidare.. Så vad vet vi?
(Om ni av någon anledning skulle gilla det jag skriver så finns jag hädan efter på blogg.se http://bimbirgersdotter.blogg.se/ Välkommen in där! Puss)
